På kvällen det fjärde dygnet sen starten från Martinique tuffade vi in i Spanish Water på Curacao. Spanish Water är ett litet innanhav på Curacao och förbinds med havet med ett litet smalt sund. Efter några dygn på havet tycker man det är härligt att komma till civilisationen och just det här sundet kantades av ett snyggt upplyst resort.
Under sommaren 2025 i Sverige hade vi stött på en likadan båt som vi har, i hamnen i Simrishamn. Vi började prata med dem, ett jämnårigt holländskt par, Ruud och Fransisca, som berättade att de seglar i Skandinavien på somrarna och bor på Curacao på vintrarna.
Efter vi klarerat in i Curacao kontaktade vi Ruud och Fransisca. Ruud körde oss till hamnkaptenen som fanns i Willemstad en bit bort. Där var vi tvungna att köpa ett “ankringstillståd” för att ankra i Spanish Water. På eftermiddagen kom Ruud med sin lilla båt och dykarutrustning. Han skulle kolla så det inte var några akuta skador på skrovet efter att centerbordet gått av. Han dök och filmade och det visade sig vara endast lite ytliga skador. Han filmade där centerbordet gått av. Filmer som vi sen skickade till varvet som byggt båten i Frankrike och till försäkringsbolaget Pantaenius. Ruud hjälpte oss lokalisera varv och körde oss till olika ställen på ön. Alluresvarvet i Cherbourg berättade att ett nytt centerbord tar ca 10 v att få levererat. Vi som hade tänkt vara på Curacao en vecka och sen fortsätta till San Blas och Panama. Ett nytt centerbord beställdes och vi passade på att beställa biljetter för att åka hem till Sverige och träffa vårt barnbarn som föddes den där blåsiga natten efter golfströmmen.
Innan vi åkte hem hade vi ca två veckor på Curacao. Vi vandrade olika trails, upptäckte olika delar av ön och träffade en annan svensk båt som hette Lady Athena och var hemmahörande i Grebbestad. På den fanns Alf och Susanne. Alf var gammal kapten från handelsflottan och superyachts, Susanne var skollärare som tröttnat och gett sig ut med Alf för att långsegla. Det var inte ett par och det var ganska stor ålderskillnad mellan dem. Men de var kul att umgås med och vi hade trevliga kvällar både i deras och i vår båt.
Det var roligt att komma hem två månader och träffa barn, föräldrar och vänner. Vi hjälpte vår dotter Anna och hennes Marcus att snygga till sitt nya radhus med att måla och tapetsera om. Väl tillbaks till Curacao blev det 3 veckor ”on the hard”. Gör jobbigt för det var varmt och rikt på myggor där vi var placerade. Centerbordet levererades som planerat i en mycket stor låda nu skulle det bara på plats också. Det var lättare sagt en gjort det var svårt att få till alla detaljer med passning av klossar och linor som skulle passa perfekt för att det skulle fungera.
Vi passade på att måla botten med tre lager bottenfärg och gjorde en rejäl genomgång av motorn. Vi bytte turbo, bytte drev- och motorolja, justerade ventilspel, bytte bultar till avgaskröken och gjorde rent värmeväxlaren. En bult som satt mellan avgaskrök och turbo fick vi inte loss utan fick plocka loss hela paketet med turbo och allt. Trångt och svårmekat. Det visade sig att bulten fastnat i röret i avgaskröken och fick pressas ut med 5 tons tryck. Det var tur vi hade engagerat en lokal Volvo Penta tekniker som hjälpte oss och la ca 5 dagar på oss och vår motor. Motorkillen var en tysk som flyttat till Curacao för trettio år sen. Han snackade oavbrutet och skällde på Allures som gjort ett så trångt motorrum. Turbo skickade vi efter från USA, tog ca en vecka och hanns med inom ramen för väntan på centerbordet. När vi skulle montera ihop värmeväxlaren höll vi på att fastna på Curacao ytterligare veckor pga saknade 4 o-ringar som Volvo Penta verkstaden inte hade hemma. Vi vandrade runt till olika verktygsaffärer och järnhandlare och till slut, ca 5 km från varvet hittade vi o-ringarna. Tips, se till att ha o-ringar, packningar, reservbultar till de mesta delar i motorn. Vi hade en del, men inte allt. Naturligtvis är det det man saknar som man behöver. Speciellt stora o-ringar är svårt att få tag på.
Till slut fixade allt sig, vi kom i vattnet och hade haft tid att umgås med 2 mycket trevliga norska båtar, Arild och Bodil i den ena och Marianne och Even i den andra. Bägge båtarna seglade halvårsvis och skulle hem och jobba. Dessutom dök en svenskflaggad katamaran upp en dag på varvet. Det var Peter och Pia som seglar i Karibien på vintern och driver Crepes & Vin på Smögen på somrarna. De skulle ta upp båten på Curacao och åka hem.
Vi satte äntligen av mot Panama den 25 april. Vi räknade med att det skulle ta 5 -6 dagar och hade bra vind första dygnen och gjorde 7-8 knop. Ju närmare vi kom Panama ju mindre vind hade vi i seglen och motorn fick jobba lite.
