Efter nästan tre månader (varav 2 hemma i Sverige) lämnar vi nu Curacao. Det är 680 nm till Linton Bay i Panama. På vägen passerar man ett ökänt blåshål utanför norra Colombias kust. Men vi har prickat in ett bra väderfönster så vi slapp de värsta vindarna. Vi har varit mycket i valet och kvalet om vi skall stanna i Colombia. På de bloggar vi läst skall det vara fantatstiskt fint, speciellt kkring Santa Marta. Men vi ligger lite sent i säsongen pga den långa ofrivilliga vistelsen på Curacao. Det gör att vi även skippar det som skall vara en riktig pärla. San Blas arkipelagen utanför Panama. Det är lite synd men ibland får man prioritera. Vi prioriterar komma till Franska Polynesien inte alltför sent och nära inpå cyklonsäsongen i sydvästra stilla havet. Vi har nu bestämt att vi skall tillbringa cyklonsäsongen i Nya Zealand och då behöver vi vara där innan första november. Det är långt till Nya Zealand.
Första natten passerar vi Aruba som vi också skippar. Men ljusen syntes fint från båten. Det låge en del stora lastbåtar till ankars utanför så man fick för en gångs skull hålla sig lite skärpt och vaken under det nattpasset. Vi har även Venezuela inom synhåll på babordssidan. Eller rättare sagt, vi såg ljusen från Venezuela.
De första dagarna loggade vi bra dygnsdistanser på 140-150 nm men ju närmare vi kom Panama desto svagare blev vinden. De sista dagarna gick det väldigt långsamt och sista dygnet blev det järngenuan.
Linton Bay Marina är en ganska populär marina bland seglare. De har ett bra varv med en stor kran där man kan ta upp båten så det är ganska populärt att göra reparationer där eller lämna båten för att resa hem ett tag. De har också en ganska välsorterad båttillbehörsaffär. Förmodligen en av de bästa i hela Panama. Nackdelen att lämna båten i Panama är att det är så fuktigt. Varmt och fuktigt och allt möglar snabbt. Vi stannade i Linton Bay för vi tänkte det är ett bra och billigt ställe att ligga och vänta på tid för kanalpassage. Första dagen beställde vi en heldagstaxi för att ta oss till Panama City och betala kanalavgiften. För att det skulle gå snabbt ville vi göra det manuellt och kontant på ett bankkontor. Det funkar inte med vilket bankkontor som helst. Det skall vara ett specifikt Citibank kontor. Det tog ca 2,5 timmar att åka till Panama City och vi blev avsläppta utanför banken. Långt upp i en skyskrapa fanns kontoret. 4000 USD skulle vi punga ut med. Tur vi hade växlat USD i Sverige men nästan hela vår reservkassa i kontanter rök. Vi kunde ta ut mer på lokala bankomater men det var maximerat till 250 USD per uttag. Vi provade massor av olika bankomater men alltid samma visa. Max 250 USD. Efter bankbesöket skulle vi ta oss till Autoridad Maritima De Panama och skaffa ett “crusing permit” i Panama. Detta kunde man skaffa på marinan mot en extra avgift på 60 USD men vi tänkte det blir billigare om vi går direkt till myndigheten och skaffar det. Det skulle vi inte gjort. Det krävdes 5 besök och åtskilliga timmars väntan innan vi fick det jäkla tillståndet 7 dagar senare. Efter en heldagutflykt till Panama City var vi så tillbaks till båten i Linton Bay. Nu kunde vi boka tid för kanalpassage och det gjorde man genom att ringa en “scheduler”. Det gjorde vi nästa morgon och fick i princip välja fritt när vi ville gå igenom. Det var fördelen med att ligga sent i säsongen, de flesta segelbåtar hade redan gått igenom så vänte tiden var inte så lång. Vi valde 4 dagar senare, söndag 3 maj. I värsta fall kan man få vänta en månad om man kommer i den verkliga högsäsongen dvs februari – mars.
Samtidigt som vi var i Linton Bay var båten Tally Ho där. En gammal engelsk cutter som restaurerats mycket omsorgsfullt. För hundra år sedan vann den Fastnet Race, och nu var Leo (ägaren och restauratören) på väg till England för att vara med på Fastnet Race 100 år efter det att den vann. Leo har en youtube kanal som heter Sampson Boat C med massor om avsnitt om restaureringen och seglingarna han gjort hitills. Länk Eftersom Claes följt kanalen ganska länge ville han ju hälsa på Leo.
På torsdagen innan vi hade vår tid för kanalen gick vi till kanalmynningen som är en stor hamn runt staden Colon. Precis innanför den långa vågbrytaren finns en marina, Shelter Bay Marina. Där hade vi bokat för att ligga i tre dagar. Vi var i Colon för att handla mat men inte mycket mer. Colon är ökänt för sin kriminalitet så där vill man inte strosa omkring i onödan och se ut som en turist. Det verkade inte vara mycket att se heller för den delen. På grannbåten i marinan var ett turkiskt par som var ute och långseglade. Det bjöd oss över på lite fika och visade sig vara mycket trevliga. De hade startat sin resa i Istanbul för två år sen. Så kom sen söndagen och vi skulle ge oss iväg. Vi hade hyrt en professionell “line handler”, Tito, och han hyrde även ut rep och fendrar. Man behöver 4 st 40 m långa rep. Ett i varje hörn av båten och rejält med stora fendrar. Eftersom man totalt behöver fyra linehandlers hade vi rekryterat två frivilliga, Sven och hans fru. Ett franskt par som bodde i Panama. De hade haft segelbåt och seglat en del så det kändes tryggt med dem. Det var förvånansvärt lätt att få tag i både professionella och frivilliga linehandlers. Men man behövde ha tillgång till rätt WhatsApp grupp där man annonserade sitt behov. Pernilla lagade mat för “advisorn” eller lotsen om man så vill, från kanalbolaget, och linehandlers skulle ju ha mat. Frukost, 2x lunch och middag. Vi skulle ge oss av på eftermiddagen kvällen, övernatta i den konstgjorda sjön, Gatun lake, och fortsätta dagen efter. På söndagen den 2 maj kl 14 lämnade vi marinan för att ankra utanför och vänta på advisorn. Mer om kanalfärden i nästa blogg.
