Marquesasöarna

Marquesasöarna är det mest avlägsna bebodda öarna i världen. De ligger 4800 km sydväst om Mexico som är närmaste kontinentala landmassa. De är den östligaste delen av Franska Polynesien och upptäcktes av en spansk sjöfarare vid namn Álvaro de Mendaña de Neira 1595. Men de första som kom till ön var polynesier ca 100 efter Kristi födelse. Vi kom fram till Nuku Hiva efter 31 dagar till sjöss i regn och skymning. Sikten var riktig dålig så vi gick in i viken där största byn är och ankrade längst ut. Vi vågade inte gå in bland de andra båtarna fast vi är mycket mer grundgående än de flesta. Nästa dag sken solen igen och vi tog oss i land. Märklig känsla efter så lång tid till sjöss. Det gungade och man var ostadig. Det första vi gjorde var att lämna in en stor bunt med tvätt. Även om vi har tvättmaskin ombord var det skönt att kunna lämna in allt. Kläder, lakan, handdukar. Svindyrt blev det, ca 1500 kr. Men vi hade ju inte spenderat några pengar på 30 dagar så vi fick ta det. Vi gick och klarerade in i Franska Polynesien vilket var lika smidigt och snabbt som på Martinique och Guadeloupe i västindien. Fransmännen har ett system man fyller i på webben, man skriver ner numret och tar med sig till gendarmeriet i land som kollar av det man fyllt i. Efter visade pass och stämplade är det hela klart. Vi promenerade omkring och gick och handlade mat. Förråden med bröd, grönsaker mm var slut sen länge. Vi kollade in restauranger och båttillbehöraffär. Restauranger fanns någon enstaka och det fanns en båttillbehörsaffär som var ganska bra. Vi köpte fiskegrejor och ny lina och block till lazy jacken som hade gått sönder på vägen. Men för att byta den måste Claes upp i masten och det var alldeles för gungigt på ankringsplatsen för att bli upphissad i masten. Det fick vänta till ett lugnare ställe. Marquesasöarna är otroligt gröna och dramatiska med höga berg och djupa branta dalar. Allt är mycket vackert och spektakulärt. Vi ankrade utanför huvudbyn Taiohae. Alldeles bredvid kajen ligger en höjd där en gigantiskt tiki (polynesisk skulptur av en människa och gud) vakar över infarten.

Redan andra dagen på Nuku Hiva gick vi på dansshow. Det var den lokala dansföreningen (tror vi) som hade uppvisning av polynesisk dans. Dansarna var från typ 6 år till 70 år. Spannet var mao stort. Men det var kul och lockade mycket folk. Mest “locals”. det var tydligt att locals bestod mest av polynesier men också en del från Frankrike. Ca 10-15% av beforlkningen är fransmän från Europa. Närmare efterforskningar visade att det är dels folk som flyttat från Frankrike men också en del som var där några år för att jobba som poliser, sjuksköterskor, läkare och andra “publika” roller. I hamnen fanns en “amerikan” som flyttat dit. Han hette Kevin Ellis och drev Nuku Hiva Yacht Services. Han gjorde det mesta inklusive tvätten som vi lämnade in. Vi hade koll på honom för nästan varje dag skrev han ett meddelande i en Marquesasgrupp på WhatsApp om olika saker som hände på ön. Väldigt bra för då hade man lite koll innan man kom dit vad man kunde få hjälp med, var man skulle ta vägen för att klarera in och sådana praktiska saker.

Aperopå WhatsApp. Det finns massor av olika grupper om segling i Stilla Havet. Vi lyckades komma med i dessa redan inna vi var i Panama. I grupperna diskusteras allt från formaliteter som in- och utklarering, hur man gör om man har ett husdjur ombord, var man köper olika saker, vem som kan fixa vad osv osv. Speciellt Starlink diskuteras flitigt i dedikerade starlink grupper. Som långseglare klarar man sig inte utan WhatsApp. Otroligt användbart och hjälpen finns alltid till hands om man undrar något. Långseglare är dessutom väldigt hjälpsamma – cruisers helping crusisers.

Efter några dagar tog vi oss till en annan vik på Nuku Hiva, Daniels Bay eller Bai Hakatea som den heter på lokala språket. Det var mycket lugnare där och gungade inte så mycket så Claes kunde hissas upp i masten och trä en ny lazy jack lina. DÄr kunde man gå en trail till ett vattenfall men när vi tog oss i land på en fin sandstrand var djungeln så tät så vi lyckades aldrig hitta stigen. Vi låg där några dagar och gick sen tillbaka till det rulliga Taiohae för handla lite mer mat innan vi seglade vidare till ön Tahuata. Tahuata har en vik på norvästsidan som är förhållandevis lugn och inte lika gungig som på Nuku Hiva. Där de flesta ankrar kan man se mantor som simmar omkring med öppna munnar och suger i sig mat. Nu såg vi aldrig några då vi snorklade men vi kunde se hur det plaskade till i vattenytan ibland. Vi var nog inte tillräckligt morgonpigga för de lär vara som mest aktiva på morgonen. Vi låg vid Tahuata några nätter inklusive en liten tur ner längs kusten till byn. Men den var inte mycket att se förutom kyrkan som vara ganska fräsig för att vara en kyrka.

Efter Tahuata gick vi vidare till ön Fatu Hiva och Bay of Virgins. Känd som en av världens vackraste ankringsplatser. Men egentligen heter den “Penisviken” på det lokala polynesiska språket. Men det gillade inte missionärerna från europa så det kallade den Jungfruviken istället. Man kan förstå lokalbefolkningen varför den fick det namnet med tanke på de spektakulära klipporna i viken. Hursom helst, den är väldigt vacker och det är riktigt dramatiskt. Tyvärr är det svårt att ge den rättvisa på bild. Vi stannade nästan en vecka och vandrade på stigar och vägar iland. Vi träffade en schweizisk båt och två tyska båtar som vi åt middag med hemma hos en lokal kvinna som lagade mat åt oss. En slags enkel buffe med olika rätter som kycklinggryta, ugnsstekt fläskkött, och rå tonfisk i kokosmjölk. Tonfisken var klart bäst följt av kycklingen. Till detta serverades ris. En trevlig kväll där diskussionen alltmer graviterade åt tyska och Pernilla fick svårt att hänga med. Ja även jag för så bra är inte tyskan längre att man hänger med när flera tyskar pratar snabbt med varandra. Vi konstaterade att det blir mycket lättare att prata när man umgås med ett par i taget vilket vi gjorde. Ett par från Glucksburg bjöd över oss på en sundowner och visade upp sin katamaran. En 50 fots Nauticat. Jösses vilka utrymmen de hade. Vi har ju en hyfsat stor båt på 48 fot men där låg vi ordentligt i lä.

En dag hade vi planerat gå från huvudbyn till byn vid vår ankringsvik för att få lite motion. Ca 15 km med brant lutning uppför och nedför. Tyskarna skulle ta oss båtvägen till huvudbyn så vi slapp gå fram och tillbaks. Tyvärr blåste det så mycket så Claes vågade inte lämna båten ifall ankaret skulle släppa. För i så fall skulle vi åka rätt in i klipporna 50 meter bort. Men Pernilla åkte iväg med tyskarna och började vandra. Det blev en blöt vandring men det var en nöjd och glad fru Claes hämtade upp med dingen då hon kom fram.

En av dagsutflykterna blev att gå till ett vattenfall. Det var inte så långt men bitvis genom tät djungel så man fick klättra bland rötter, stenar och omkullvälta träd. Det var otroligt fuktigt i djungeln och svetten rann. Men väl framme blev det ett mycket skönt bad. Som tur var såg vi inte djuren som simmade omkring förrän efter vi badat. Det var något ål- eller ormliknande djur som fanns i den lilla dammen där vattenfallet störtade ner.

Efter nästan en vecka var det ett bra väderfönster för att ta oss till nästa ögrupp i Franska Polynesien, Tuamotus. En ögrupp med en helt annan karaktär.