/
Kl 15 2 maj lämnade vi Shelter Bay Marina för att gå ut och ankra och vänta på advisorn som skulle leda oss genom Panamakanalen. Det finns många bloggare som utförligt skrivit om hur man skall förbereda sig och ta sig igenom kanalen så det hoppar vi över. Sök tex på Major Tom eller Lyra. Kort sagt finns en manual man kan ladda ner från kanalens hemsida. Följer man den går det bra.
Lotsbåten med advisorn kom kom redan 15.40 vilket torde vara rekord. Man kan få vänta i timmar men vi hade tur. Med oss hade vi Sven och hans fru, frivilliga linehandlers och Tito, professionell linehandler samt Pernilla coh Claes. Totalt 6 personer. Vi stävade in mot kanalen och det var men en del fjärilar i magen. Visserligen har vi gått i Göta kanal och slussat där, men detta var en annan dimension på slussar. Det är först tre slussar, Gatun locks, som tar oss upp till den konstgjorda sjön, Gatun lake. Sen tre slussar ner till stilla havet. När vi kom fram till de första slussarna började det skymma och ösregna. Vi fick ligga och vänta på att ett lastfartyg gick in före oss i slussen. Sen skulle vi koppla ihop oss med en annan segelbåt och gå in i slusskammaren. Och den var stor, säkert flera hundra meter lång.
När vi skulle ut ur första slussen och fartyget framför oss satte igång sina propellrar blev det en ganska stark ström men advisorn gav bra instruktioner så det gick förvånansvärt smidigt att ta sig de upp de tre slussarna. Till en början blir blotta dimensionerna tex höjden på väggarna i slusskamrarna och lastfartygen som man kommer väldigt nära överväldigande. Men man vänjer sig förvånansvärt snabbt. Efter några timmar var vi uppe i sjön och gick mot ett par bojar där vi skulle förtöja och övernatta. Mitt i slussandet serverade Pernilla mat till advisor och övrig besättning som fick äta i skift. Eftersom vi var ihopkopplade med en annan båt, raftade, behövde vi bara ha två linor iland och därmed behövde bara två linehandlers vara aktiva. Den professionella linehandlern, Tito, visade sig vara en riktig karaktär. Han pratade oavbrutet på någon sorts blandning av spanska och engelska så man fattade knappt hälften. men han kunde sin sak. Han hade gjort detta i 40 år och kunde alla moment och kanalen i ryggmärgen. det var en stor tillgång att ha honom ombord. Han var dessutom en riktigt rolig spelevink som älskade kakor. Tur att Pernilla hade bakat kakor för han åt nästan upp allihopa. När vi förtöjt kom en lotsbåt och hämtade upp advisorn. Sven och hans fru fick sova i gästhytten och Tito låg i sittbrunnen.
Kl 8 nästa morgon kom en ny advisor och det var dags för avfärd så vi lossade förtöjningarna från bojen vi legat vid och stävade ut på Gatun lake. Den är stor. Det tog fler timmar att komma fram till där kanalen började igen och på vägen passerade vi det ena jättefartyget efter det andra.
När den grävda kanalen började igen förstod man vilket enormt projekt det var att bygga kanalen. Enorma schaktmassor har grävts ur och fraktats bort. Rätt igenom en mindre bergskedja. Efter några timmar kommer man fram till den första slussen neråt, Pedro Miguels locks. Här fick vi vänta någon timme eller två för att en ny lastjätte skulle komma ikapp och slussa bakom oss. Det var ganska läskigt när han kom närmare och närmare i slussen och stannade bara något tiotal meter från oss. Man skulle inte vilja komma i kläm där.
Efter den första neråt slussen gick vi ytterligare någon timme innan vi kom fram till de två sista, Miraflores locks. Sen är vi i stilla havet. I dessa slussar gick vi med två mindre passagerar båtar. Vi låg utanpå en av dem. Det gick snabbt och smärtfritt och vid tretiden på eftermiddagen stävade vi ut ur den sista slussen. Vi var i stilla havet! En smått surrealistsik känsla.
